Dissektion II IV (Φ11)
Huvudsakliga kliniska indikationer för externt fixeringssystem
II-grad eller III-grad öppen fraktur
Allvarliga ryggradsfrakturer och angränsande ledfrakturer
Infekterad nonunion
Ligamentskada-tillfällig överbryggning och fixering av led
Snabb fixering i I-stadiet av mjukdelsskada och frakturer hos patienter
Fixering av sluten fraktur med allvarlig mjukvävnadsskada (framkallande skada på mjukvävnad, brännskada, hudsjukdom)
Ankelfixering 11mm
Armbågsfixering 11mm
Fixering av lårben 11mm
Bäckenfixering 11mm
Andra indikationer på externt fixeringssystem:
Artrodes och osteotomi
Korrigering för kroppsaxelinriktning och dålig kroppslängd
Komplikationer av externt fixeringssystem:
Infektion av skruvhål
Scanz skruv lossning
Radie Fixering 11mm
Servicelampa
Tibia Fixation 11mm
Extern fixering historik
Den externa fixeringsanordningen som uppfanns av Lambotte 1902 anses allmänt vara den första "riktiga fixatorn".I Amerika var det Clayton Parkhill, 1897, med sin "benklämma" som startade processen.Både Parkhill och Lambotte observerade att metallstift som satts in i ben tolererades extremt bra av kroppen.
Externa fixatorer används ofta vid svåra traumatiska skador eftersom de möjliggör snabb stabilisering samtidigt som de ger tillgång till mjuka vävnader som också kan behöva behandlas.Detta är särskilt viktigt när det finns betydande skador på hud, muskler, nerver eller blodkärl.
En extern fixeringsanordning kan användas för att hålla frakturerade ben stabiliserade och i linje.Enheten kan justeras externt för att säkerställa att benen förblir i en optimal position under läkningsprocessen.Denna enhet används ofta hos barn och när huden över frakturen har skadats.